Terrierfamiljerna är en av de mest varierade när det kommer till de ingående hundrasernas storlek. Den minsta rasen i familjen, English toy terrier, väger för det mesta inte mer än tre kilo. Airedaleterriern däremot väger ofta något mer än 30 kilo.

Ursprungligen, på 1700-talet, delade man i Storbritannien in terrierraserna i två grupper: lång- respektive kortbenta terriers. Idag är antalet grupper större, och bestäms ofta av hundens storlek eller funktion.

Jakt och annat

Working terriers kallas på svenska ofta grythundar, men i denna grupp ingår även taxen, som inte är en terrier. Jakt på grytlevande vilt är dock fortfarande ett av de vanligaste användningsområdena för en terrier. Hundens uppgift är då att få ut viltet ur sitt gryt, antingen genom att jaga ut det eller genom att ta sig in i grytet och hålla fast sitt byte, så att jägaren kan gräva sig ned till det. Terriers ur denna grupp används också vid traditionell brittisk rävjakt.

Idag är terriern dock, som redan nämnts, framför allt en populär sällskapshund. Dessa ”toy terriers” har avlats fram från större terriers, och har därför kvar den större terrierns temperament, om än i en mindre kropp. Detta innebär att det är hundar som måste aktiveras, och som inte kommer att ligga still en hel dag. De kan fungera mycket bra som familjehundar, men det gäller att familjen är beredd att röra på sig en del.

Terriern avlades ursprungligen fram för jakt, och det är därför inte särskilt förvånande att man i England kom på idén att korsa terriers med hundar som avlats fram för att hetsas mot större djur. Den brittiska bulldoggen avlades från början fram för tjurhetsningar (därav namnet), och korsningar mellan bulldogg och terrier fick namn som bull terrier och Staffordshire bull terrier. Mot slutet av 1800-talet inriktades avelsarbetet på att få fram nya raser av dessa hundar, som skulle fungera väl i familjer och vid det nya påfundet hundutställningar.